01 januari 2007

Mickey Spillane gick och dog



När min barndoms favoritförfattare Mickey Spillane nyligen avled blev det några notiser på kultursidorna. Den fina kulturen vill inte ta i den folkliga kulturen ens med tång om de slipper. Än mindre skriva om den kultur som frodas i folkhemmet. Men de vill ha våra skattepengar utan krus eftersom de ju gör finkultur gunås och har inte tid med Mickey Spillanes tuffa form och ännu mindre hjälten i hans böcker, Mike Hammer. Fan ta hela den ogina kultureliten!

Mike Hammer var en privatdeckare. Men någon skitkomplicerad halvfigur var absolut han inte. Han körde fina bilar och krökade i varannan scen och fick varenda flicka på fall men aldrig på rygg. Mike Hammer var den tidens James Bond. Hård som fan mot alla skurkar och en typisk storstadsgrabb som kände varenda bandit i byn och varenda snut. Mike Hammer var vår barndoms hjälte och Mickey Spillane hans farsa. Alla vi grabbar på Opp å Pundarvägen läste allt vi kom över, av Mickey Spillane om Mike Hammer.

Nu tusen år senare har jag tusentals böcker från golv till tak. Allt från Hegel och Marx till Uris och Clancy. Jag har det mesta mellan Newtons Principia och Janssons Mumindal. Jag har en sån mängd böcker att det snart inte får plats fler. Den som bär skulden till denna kinkig belägenhet är ingen mindre är den Mickey Spillane som den förträffliga kultureliten sammantaget knappt kostade på mer än 10.000 tecken inklusive blanksteg, när han gick och dog.

Om: , , ,

3 kommentarer:

Lasse Tjuvgods sa...

Va, e han död?
Frid vare med honom
Han var också min favvo i tonåren.
Minns inte hur många M Hammer jag läst.
Idag läser jag nästan bara faktaböcker dock.

Edward Teach sa...

När en nobelpristagare i litteratur dör, som för övrigt ingen vanlig människa ens hört talas om, så blir det ett herrans väsen i Sveriges alla medier med SVT i första leden.
När Mickey Spillane som sålt över 150 miljoner böcker dör så hörs knappt någonting från kultureliten.
Det är en vill skillnad på folklitteratur och finkultur. Nästan så att man kan kräkas på hela kulturetablissemanget!

Katarina sa...

Ett intressant och personligt inlägg. Måste säga att jag har fått lust att läsa nån av hans böcker.