01 februari 2007

Den siste sanne folkungen - Yngve Frej



Har du inte hört talas om när folkungen Yngve Frej skrattade? Det har bara hänt två gånger. Den första gången var när han såg den argsinte Max Hobstig med bar överkropp och andra gången var när Max Hobstig i sin enfald försökte lyfta en stor tung borrmaskin.

Den där gången för väldigt länge sedan då han myntade devisen att: "Max är den ende kristne vi inte slår ihjäl" log han inte. Han var så jävla svart i ögonen, att han kunde ha skrämt skiten ur vargar!



Jag kom i kontakt med Yngve Frej för drygt tolv år sedan när jag besökte skinnskallarnas klubblokal Höder Dart i Stockholm. Yngve Frej tillhörde på den tiden Sthlm skins. Under flera år följde jag honom och hans kamp för ett värdigare liv och hans sökande efter en mening med livet. Jag har sett honom gå genom isen och jag har sett honom ta sig upp. Jag har sett hans förtvivlan över att inte vara behövd och jag har sett hans ilska över att inte få jobb. Jag har följt honom på armlängds avstånd, närmare än någon annan. Den unge mannen skulle ha kunnat varit min egen son och ofta har jag drömt om, att han varit den son jag själv aldrig fick.

Jag och min hustru har sett en helt annan sida av Yngve Frej än den bild hans ”kompisar” hade och ens skulle ha kunnat föreställa sig. Vi har sett en ängslig ung man som behöver oändligt mycket kärlek. Vi har sett en mjuk ”liten” kille som funderar mycket över livet och ängsligt undrar över hur livet skall bli. Vi har mött en Yngve Frej som vi inte skäms över att ha älskat och ännu minns med glädje men också med sorg.

Yngve Frej är kolerisk som få. Han har ett humör som mer måste betraktas som "helvetiskt" än som kort stubin. Men ändå, till Yngves yppersta egenskaper hör hans vänsällhet. Yngve är trots sitt dåliga humör en medmänniska och kamrat man kan lita på. Som ett berg står han där han står. Man behöver aldrig sväva i tvivelsmål, man vet alltid var man har honom. Han är den han är, och kommer så att förbli. Det känns som en förmån att ha fått lära känna honom; Yngve Frej, skinnskallen.


Att våga gå mot strömmen
Klicka på bilden! Läs Anders Tigers artikel om samhällets syndabockar!!

Som avslutning kan du läsa lite mer om min tid med Storstockholms alla skinnskallar. Det var den mest spännande tid jag någonsin har upplevt, Klicka=> här.
Som överkurs kan du dessutom läsa en intervju med två av Yngve Frejs kamrater från den tid det begav sig och allt från solförmörkelse till krig skylldes på skinnskallarna, Klicka=> här

Läs om andra bloggares tankar om:
, , , , ,
.

4 kommentarer:

Anonym sa...

"Text under construction" är en smart grej för att hålla bloggpubliken på sträckbänken:-)

Anonym sa...

Hej Max, har just läst texten du rekommenderade och det mesta andra. Hoppas på kontinuelig uppdatering.

Anonym sa...

Jag tror att du saknar dem väldigt mycket!

MAX (©) HOBSTIG sa...

Ja, Det var den bästa av tiden på flera sätt.
Att den ena dagen föreläsa för samhällets översta skikt och nästa kväll avstyra världskrig på Stockholms gator för att kvällen därpå vandra runt på Vasastans gator med den sötaste lilla skinnfröken (man nånsin skådat) som fått mer innanför västen än hon tålde.

Herrar med snusk i blick stod gapande och undrade vad en sån man som jag hade, som inte de hade. De förstod inte att jag inte hade några andra avsikter än att få flickstackaren så pass nykter att hon kunde ta vara på sig själv.

Jag har fortfarande en viss kontakt med några i gänget. När det varit som mörkast i livet har de dykt upp som gubben i lådan. Kolla gästboken på Hobsala. Leta dig ner till torsdagen den 21 Augusti 2003 och läs det 7:e inlägget
.-)